Sportlovsvecka!
Jag har det lugnt och skönt här hemma, trots att barnen har sportlov. Fabian är nämligen i Sälen med kompisen och hans familj. Maken är i Dominikanska Republiken på jobb. Matilda är med kompisar, så det är jag och Albin som går här hemma. Jag är ledig hela veckan och det är sååå skönt. Jag har ju fått jobb och börjar den 26:e februari heltid. Så jag tycker jag är värd att vara lite ledig nu, eller hur?
Annars var det ju ett tag sedan jag skrev här. Det har hänt mycket, men eftersom vår huvuddator fortfarande är obrukbar och det blir lite krångligare att blogga, så har det liksom inte blivit av. Jag jobbade hela förra veckan på en förskola/fritids. Det var jätteroligt att få möta ett gäng vetgiriga 6-åringar. Så har jag fått jobb. På en förskola 3-5-årsavdelning ca 15 minuters bilväg härifrån. Ska bli fantastiskt kul, inspirerande. Rektorn för skolan verkar jättehärlig. Jag tror jag kommer att trivas. Det är ett vikariat fram till sista juni med chans till förlängning. Så om det inte passar mig kan jag ju alltid tacka nej till förlängning.
Vi hade kalas i helgen. Matilda fyllde 14 år den 9:e februari. Lilla stumpan! Vad tiden går fort!! Det blev stressigt som vanligt. Eftersom jag jobbade hela veckan och Patrik... ja, han är som han är... så blev inga presenter fixade i tid. Jag köpte första presenten på torsdagen innan, en skateboard hon önskade sig. Patrik drog iväg några timmar innan gästerna skulle komma på lördagen för att storhandla och köpa presenter. Vi hade tänkt att köpa "Sing star" men de var slut på Maxi. Patrik fick åka vidare till nästa ställe. Samtidigt städade jag huset och började med maten. Jag blev sen (eftersom Patrik slängde in matkassarna kl 13.30 innan han for vidare) så jag fick in gratängerna kl 14.45 och sprang upp för att duscha. En kvart senare kom de första gästerna och jag fick panik. Patrik hade inte kommit tillbaka och jag var vansinnig. Jag fick ett "stressbryt" och började gråta hysteriskt. Där stod jag uppe på övervåningen och grät och alla gästerna anlände. Stackars Matilda som fick stå alldeles ensam och ta emot alla gäster som undrade vad mamma och pappa var någonstans. Hon visste ju inte var Patrik, Fabian och Albin höll hus, bara att mamma låg på sängen och grät. Tillslut kom Patrik hem och jag lugnade ner mig. Jag kunde gå ner och tillsammans fixade vi i ordning. Men f-n vad det är jobbigt. Jag tycker inte om att ha stora kalas egentligen. Jag lider nämligen av prestationsångest. Måste alltid var tipptopp men det blir det ju aldrig. :-( Men för barnens skull (och för presenterna) får man ju bita ihop.
Annars var det ju ett tag sedan jag skrev här. Det har hänt mycket, men eftersom vår huvuddator fortfarande är obrukbar och det blir lite krångligare att blogga, så har det liksom inte blivit av. Jag jobbade hela förra veckan på en förskola/fritids. Det var jätteroligt att få möta ett gäng vetgiriga 6-åringar. Så har jag fått jobb. På en förskola 3-5-årsavdelning ca 15 minuters bilväg härifrån. Ska bli fantastiskt kul, inspirerande. Rektorn för skolan verkar jättehärlig. Jag tror jag kommer att trivas. Det är ett vikariat fram till sista juni med chans till förlängning. Så om det inte passar mig kan jag ju alltid tacka nej till förlängning.
Vi hade kalas i helgen. Matilda fyllde 14 år den 9:e februari. Lilla stumpan! Vad tiden går fort!! Det blev stressigt som vanligt. Eftersom jag jobbade hela veckan och Patrik... ja, han är som han är... så blev inga presenter fixade i tid. Jag köpte första presenten på torsdagen innan, en skateboard hon önskade sig. Patrik drog iväg några timmar innan gästerna skulle komma på lördagen för att storhandla och köpa presenter. Vi hade tänkt att köpa "Sing star" men de var slut på Maxi. Patrik fick åka vidare till nästa ställe. Samtidigt städade jag huset och började med maten. Jag blev sen (eftersom Patrik slängde in matkassarna kl 13.30 innan han for vidare) så jag fick in gratängerna kl 14.45 och sprang upp för att duscha. En kvart senare kom de första gästerna och jag fick panik. Patrik hade inte kommit tillbaka och jag var vansinnig. Jag fick ett "stressbryt" och började gråta hysteriskt. Där stod jag uppe på övervåningen och grät och alla gästerna anlände. Stackars Matilda som fick stå alldeles ensam och ta emot alla gäster som undrade vad mamma och pappa var någonstans. Hon visste ju inte var Patrik, Fabian och Albin höll hus, bara att mamma låg på sängen och grät. Tillslut kom Patrik hem och jag lugnade ner mig. Jag kunde gå ner och tillsammans fixade vi i ordning. Men f-n vad det är jobbigt. Jag tycker inte om att ha stora kalas egentligen. Jag lider nämligen av prestationsångest. Måste alltid var tipptopp men det blir det ju aldrig. :-( Men för barnens skull (och för presenterna) får man ju bita ihop.
Kommentarer
Trackback
